Kära tant Wilma

Pappa född och uppväxt i Blekinge. Mamma född och uppväxt i Lappland. Så möttes de båda någonstans i mitten.

Det gjorde att vi alltid haft långt till de flesta släktingar. Alltså inget vardagligt umgänge med t ex mor- och farföräldrar. Det blev istället på sommarsemestrarna.

Men våran närmaste granne var älskade tant Wilma. Hon var ungefär som en mormor/farmor för mig och syrran. Hon var absolut som en familjemedlem. När vi gick in till varandra så ringde vi aldrig på, bara knackade på dörren en gång och öppnade och gick in. Vi träffades varje dag. Mina föräldrar hjälpte henne med en del. Och hon hjälpte till genom att alltid ställa upp på oss barn.

Hon kunde sitta och kamma mitt långa toviga hår länge, med hänsyn till min hårömhet. Hon var så delaktig i vår familj så hon var helt involverad i vilka kompisar syrran och jag hade, hur det gick i skolan osv.

Vi åt och fikade ofta tillsammans. Födelsedagar och sådant firade vi tillsammans.

Hon bad mig ibland om hjälp med hennes kvitton. Hon sparade kvitton på allt hon handlade. Förde väl in i någon slags kassabok. Hon behövde hjälp att räkna ihop kvittona. Fniss, jag trodde verkligen att jag gjorde henne en jättestor tjänst. Som vuxen inser jag ju att det var hon som tog hand om mig ifall jag hade tråkigt och satte mig i jobb med att räkna ut det hon redan visste.

Jag vet att det oftast var jag som startade syskonbråken mellan syrran och mig. Jag vet också att jag ibland var helt odräglig genom att vara så arg på allt och alla så det blev väldigt mycket skrikande, gråt, smällande i dörrar. Jag vet att mamma ibland var bekymrad över att jag var så oregerlig. Ibland, vid dessa tillfällen kom tant Wilma in till oss. Hon lyfte upp mig på köksbänken och kramade om mig. Undrade varför jag är så arg? Och det visste jag ju inte.  Vid några av dessa tillfällen lyfte hon in mig till sig…..och till slut satt vi där och räknade hennes kvitton, eller vattnade hennes blommor.  Eller något annat.

Fniss, hon delade med sig av en hemlis om jag lovade att ALDRIG berätta det för någon. Och det lovade jag.  I hennes kök fanns det en liten bit av golvet som kunde lyftas upp, fast det inte syntes att den möjligheten fanns. Och därunder hade hon pengar gömda.

Jag njöt av att hon delade den hemligheten med mig. Och jag berättade det aldrig för någon.  Tant Wilma har varit död i minst 25 år nu, huset är rivet – så nu tror jag det är förlåtet om jag berättar om den där hemliga pengagömman.

 

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Barndomsminnen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s