Transportmedel

BÅT T EX

images66rbt9gu

bild lånad från nätet

Tyckte det var roligt att få vara ute med tant Wilmas båt, medan de andra fika på hennes altan. Dom visste ju att jag visste att jag inte fick ge mig ut längre än till en viss nivå.  Jag var också en tidig simmare. Men så satt jag där i båten. 5 år gammal. Tyckte inte det var speciellt långt att ta mig in till staden om jag skulle vilja det. Men innan det fanns en ö jag aldrig varit i land på. Så dit bestämde jag mig för att ro. Visade sig att det var mycket längre och tyngre än jag trott.  Trodde aldrig jag skulle komma till ön. Men det gjorde jag till slut. Skulle gå iland och dra in båten. Hela ön var tätbevuxen och det var bara sten runtomkring. Jag kunde inte dra in båten pga av all sten. Åhnej, jag orkade inte. Kunde inte gå iland. Hoppade i båten igen och tänkte att jag hellre drunknar än dör där på ön.

Börjar ro. Ser en Ålandsfärja, vet att nu måste jag snabbt ut från farleden för att inte vara farligt nära. Ror på allt vad jag kan. Ger till slut upp men då visar det sig att jag redan hunnit inom trygghetszonen. Till slut guppar jag in, med lite hjälp av årorna, till bryggan. Jag är helt slut. De vuxna har inte en susning om var jag varit.

ELLER CYKEL

images7ujs1xjt

Med cykel tar jag mig fram, om inte med tant Wilmas båt. Som alla andra barn, på den tiden, cyklade jag på tvåhjuling vid 5 års ålder. Stödhjul fanns inte då. Något år senare, troligen 6-årsåldern cyklade jag obehindrat. Bestämde mig då för att cykla till tant Wilmas sommarställe och hälsa på. Bilvägen var ju kort. Hittade gjorde jag.  Men oj så långt det var. Inte alls så nära som jag trott. Cyklade på allt jag förmådde men med gråten i halsen. Hur skulle jag orka? Nästan svimfärdig kom jag fram till sommarstället. Ingen hemma.  Jag hade förväntat mig tant Wilmas kram, varm choklad att doppa kanelbulle i.

Nu var jag rädd. Trött. Och uppgiven. Gav upp. Satte mig på trappan till sommarstället och undrade vad jag skulle göra härnäst. Grät nog en liten sväng också.

Då kommer pappa rusande mot mig och ropar mitt namn. En av de varmaste kramar jag kan minnas. Berättar för pappa om hur jag trampat på, hur jag tänkt. Han berättar hur de letat efter mig, hur han kört fram och åter för att leta efter mig överallt, och lyckan då han hittade min cykel vid tant Wilmas sommarställe, och därefter mig.

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Barndomsminnen. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Transportmedel

  1. Ama de casa skriver:

    Men jösses… Inte hade dom så bra uppsikt inte. Oansvarigt! Men å andra sidan så var det inte samma curlande som det är idag. Vi var ute och red själva runt byn vid samma ålder. Passerade E4-an bland annat. Det skulle nog ingen förälder tillåta idag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s