Brand i ljusmanchetterna…..

Det här var märkligt. Jag minns så väl den mjuka rösten jag hörde i början, med mitt smeknamn.

Mamma och jag tog ibland en långhundprommenad.  Det gjorde vi någon/några veckor efter den här händelsen. Jag berättade vad som hänt. Då berättade mamma lite kryptiskt om hennes minne om hur hela deras bostad brann ner. Hade jag aldrig förut hört talas om. Mamma som var en mycket rationell människa hävdade att det var min mormor som försökte väcka mig.

Min mormor dog samma år men flera månader innan jag föddes. Hon och min morfar var nybyggare som det kallades för i Lappland. Deras hus brann ner till grunden. Morfar skidade 30 mil för att skaffa tillstånd till nytt nybygge, under tiden bodde de under en gran. Helt obegripligt. Men det finns dokumenterat i Tärnabys historia.

Efter tillstånd byggdes hus upp igen. Familjen fick många barn.  Mamma var äldsta flickan. Morfar var på jakt. Mormor på jakt efter bär. Mammas äldre bröder var med sin pappa på jakt. Det yngsta barnet var bebis. Så var det något som tog eld i huset.  Mamma var effektiv, fick ut alla yngre syskon, så återstod yngsta syskonet, en bebis. Mamma trotsade alla lågor och begav sig in i huset fast besluten att få ut yngsta barnet och hon lyckades. Det här var en väldigt traumatiskt händelse för mamma. Hon hade visst känt en stor skuld till det hela, som inte i tid upptäckt att det brann.  Men hon var ju själv ett barn. Och hon fick med livet som insats ut alla mindre syskon. Familjen stod utan boende igen. Det här hände i Vapstberg. Mamma har aldrig berättat om detta. Så jag blev väldigt förvånad då jag upptäckte det i släktforskningen. Pratade med syrran om det.  Mamma har inte berättat något om detta för henne heller, men mammas syskon har berättat för syrran om händelsen.  Det var såklart en väldigt traumatisk händelse som hon aldrig kom över. Syskonen, men inte mamma, tog en gång en helikopterfärd till Vapstberg för att återse platsen där det hände. Men mamma kände tydligen så stor skuld över att det hände, kunde aldrig prata med sina syskon eller med oss barn om det. Så hon kunde inte åka med sina syskon. Jag hade inte en blekaste aning om händelsen.  På den tiden där i Lappland fanns inget som kunde kallas för en traumatiskt händelse.

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Intryck och uttryck. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s