Sakta…..

…..men kanske säkert börjar det kännas som det kanske går framåt igen.

Fortfarande trött. Mycket trött. Sover fortfarande mycket. Men de flesta i omgivningen tycker det är ok. Alla tycks ta mig/acceptera mig som jag är just nu. Är jag mycket tacksam för.

Orkat gå ut med soporna utan att ramla ihop av utmattning. Orkat prata lite med grannar och vänner utan att somna av utmattning. Och idag har jag för första gånger på månader orkat gå ut utanför mitt mittbostadsområde eller till hållplatsen för att åka till jobbet.

Har kondis som…….ja vad ska jag säga, som en nerbäddad valross som inte klivit ur sin säng på månader. Ungefär så. Sista sjukskrivningstiden har fått mig att vakna lite, att få nästippen ovanför vattenytan.

Helt otroligt idag……. vilken dag, men idag har jag gått ut, för första gången på länge…..inte till busshållplatsen, utan ner på staden. Låter simpelt. Men för mig är det stora steg. Inte långt ner till staden men kondisen är inte den bästa. Stannade upp då jag behövde. Kom ner på stan. Samma stad jag sett tusentals och miljontals gånger. Ändå med sådan glädje. Tittade och fotade – eh….hade jag aldrig sett stan förut eller? Jodå, typ nästan varje dag i hela mitt liv – men inte riktigt.

Som sagt soligt och fint 24-25 grader. Badisarna syntes inte till. Åtminstone inte vad jag såg. Fanns gott om plats på trottoarerna. Fanns tom plats på en uteservering då jag stötte ihop med kompisar och intog en lunch med dem. Från början en smått ansträngd ton. Ja jag vet, tålamodet brast för en tid sedan då jag sa ifrån en nära kompis för hennes dubbelspel. Sånt har jag aldrig sagt ifrån förut. Har inte orkat. Men till slut när jag absolut inte orkade mer så fräste jag ifrån. Må bära eller brista – skiter i vilket för jag orkar inte mer. Så lite stelt i början. Men jag var hur avslappnad som helst, orkade inte bry mig. Och den kompisen sökte om och omigen mitt medhåll. Som jag ignorerade till en början. Men som sagt…..hur bara orka vara arg, ledsen eller besviken?

Äsch, vi är vänner igen. Kanske inte så nära som vi en gång var….? Men vi är åtminstone vänner. Den andra kompisen och jag har helt oförändrad vänskap. Andra vänner har jag samma oförändrade vänskap till. Så det känns ok. Jag tror att jag är beredd att ge mig iväg på en fest igen med kompisarna. Gemensam bussresa till sommarstället där festen ska ske. Förra gången jag var med var det problem med ett getingstick……som jag är allergiskt emot, och har lovat att jag ordnat det nu. Hm, vilket jag inte alls har gjort. Hoppas att getingarna inte är så aktiva nu. Och att jag kan agera lugn person som inte blir getingsticken……eller…..?

Möjligen är det här med relationer lite komplicerat? Sönerna förstår min känsla men tycker jag ska överse den för gammal vänskaps skull. Dottern är skitförbannad på min kompis svek och tycker jag ska konfrontera henne med vad hon gjort/ sagt.

Anar också en annan aggression mellan en mycket nära kompis samt den här nära kompisen. På grund av mig?

Stopp och stanna nu! Jag ids inte bry mig om eventuella brutna lojaliteter. Jag vet dock en lojalitet som hela tiden funnits. Den bryter den inte.

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Dagens tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s