Hästintresset/snobbyism

I barndomen träffade jag lyckligtvis på seriösa hästfolk/ridskolor som ville delge oss hästtokiga barn av sin kunskap. Roligt. Intensivt. Arbetskrävande och såååå roligt. Så hamnade jag med flera till slut här, hos grevinnan Oxenstierna. En stallanställd hästskötare hade problem med att hon mste putsa stallfönster ett visst antal gånger (istället för till det skulle bli rent) som straff för någon försummelse. Stallskötare före henne hade stuckit från jobbet ganska omgående från anställningnen, vilket även den här gjorde.

Här rådde snobbyism så det heter duga. Vi simpla stalltjejer fick vistas i stallet och dess närmaste omgivning. De som kommit högre upp i rangordningen fick möjligen komma in i ”Lilla parken”. Eefter ”Lilla parken” så fanns ”Stora parken” och där fick bara vissa människor vistas. Som föddes in i adeln?

Grevinnan var ingift i adeln och var fröken fisförnäm. Hon krävde att vi alltid skulle tilltala henne ”grevinnan”. Greven däremot var en helt annan person. Han bad oss barn att inte kalla honom för greven som grevinnan hade instruerat oss barn. Greven sa att vi åtminstone kallar honom för sitt förnamn, men när grevinnan är i närheten är det bra om vi kallar honom för greven, fast han inte gillar det!

Deras barn led av samma sjukdom som mamman. Dvs den då man måste låta näsan peka upp i rymden och låta bli att se sina medmänniskor i omgivningen, åtminstone de vi såg.

Mamma avskydde min hästperiod vid det här stallet.

Så skulle det bli hästutställning samt dressyrritt vid deras herrgård. Vi stallungar instruerades att vi skulle vara propert klädda och ha nya mockaskor på oss. Mamma gick nästan ”i taket”, men gick med på det (för min skull) att köpa nya mockaskor, för att ha i stallet!

Vi ”stalltjejer” var instruerade över hur dagen skulle skötas. Hästarna har sina behov av att kissa och bajsa, men vårt ansvar var att hålla undan det så de stackars känsliga människorna ska slippa se det. Att sköta stallet är ett skitigt jobb. Som vi skulle sköta utan att några gäster skulle kunna se vårt jobb. Och utan lön.

Många ”fina” människor skulle komma och vi tjejer var väldresserade av grevinnan.

Nåväl …… alla fina människor började anlända och vi oavlönade tjejer skulle serva men inte synas. Minns t ex att Evert Taube kom. Han och hans familj brukade ju umgås med ”fina” familjen O. Evert Taube kom och tittade högt över våra huvuden för att slippa se pöbeln som tog hand om hästarnas omvårdnad och skit.

Så kom Jarl Kulle med häst i hästsläp. Jag var den som skulle ta emot hans häst. Han gjorde allt vad han kunde för att inte se mig, utan titta upp emot himlen åt det andra hållet. Utan att se på mig släppte han ut sin häst emot mig.

OK jag älskade hästar så jag tog emot hans häst på bästa sätt. Fy fasen för det där livet och människosynen, fy fasen för Evert Taube och för Jarl Kulle. Där tog mitt ”hästliv” slut.

Tycker än idag att grevinnan, Evert Taube och Jarl Kulle var skitstövlar pga sitt uppförande.

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Dagens tankar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Hästintresset/snobbyism

  1. Anki skriver:

    Ojdå … hemskt!
    Jag var också hästtjej, men på stans ridskola – Norrköpings Fältridklubb – och nog fanns det en del personer, framför allt damer som placerade sig på alltför höga hästar med näsan i vädret, men något sånt som du beskriver var jag ändå aldrig med om under mina 15 år som ”stalledräng” …
    Kram

  2. Ama de casa skriver:

    Fy fasen för såna snobbar! Tror att dom är förmer än alla andra…
    Inte kul med stallhierarkin heller. Slapp den eftersom jag fick min egen ponny när jag var 5 – 6 år gammal. Växte upp med hästar omkring mig i ett privat stall. Underbar barndom 🙂

    • surridurr skriver:

      Ja, och så typiskt att det var grevinnan som är ingift i släkten som var sån. Och deras barn också. Dom tittade bort då dom såg oss stalltjejer. Kunde aldrig nedlåta sig till att heja. Dom andra två stallen jag höll till i var däremot helt normala
      Kram

  3. Ingrid skriver:

    Så hemskt att bli behandlad på ett så nedlåtande sätt!
    Jag har aldrig varit någon hästtjej. Visst red jag lite ett tag för att alla andra gjorde det, men jag blev aldrig speciellt intresserad. Hästar är knepiga djur, de är som primadonnor hela bunten. Primadonnor som ska ha all form av uppassning för att de ska må bra. Precis som grevinnor faktiskt! 😉
    Kram

    • surridurr skriver:

      Hahahahaha……fast hästarna var inte lika fisförnäma som den här grevinnan var. Jag var ju inte ensam, hon var likadan mot oss alla tjejer, inklusive den anställda stalltjejen. Inte undra på att mamma nästan gick i taket då och då…..men hon var klok nog att förstå att det är bättre att jag själv kommer på att det där ju inget roligt, än att mamma skulle ha förbjudit mig att hänga där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s