Ölandssemester med lagbrott

Fotona lånade från dottern.

För ungefär hundra år sedan åkte min dåvarande kille och jag på vår första campingsemester, till Öland. Han hade körkort men jag hade ännu inte mitt utan hade precis (lite olovligt tidigt) börjat övningsköra.

Vi åkte med hans rallybil (han tävlade i rally). Han kände sig lite matt redan på väg till Öland.

Eländes elände…… han var tvärsjuk med hög feber och frossa. Jag fick ta mig till ett apotek för att få tag på febernedsättande ….. men jag var trött som bara den.

Morgonen efter insåg killen att vi måste hem. Men han kunde inte köra! Han kan inte hålla sig vaken!

Hur tar vi då oss hem???? Och jag orkar nästan inte gå upp. Killen har plockat in allt i bilen och vill sova. Men det går inte, eftersom jag också vill sova OCH vi måste hem! Efter en natt på Öland.

Inget val….jag tar mer febernedsättande det är jag som måste sätta mig vid ratten. Ok hade ju övningskört lite, väldigt lite (eftersom jag ännu inte ens fick övningsköra). Behövde någon bredvid mig som talar om var jag ska svänga när jag ska starta blinkers, när jag ska byta fil osv. . Skitläskigt utan det stödet. Killen somnade hela tiden. Hade ingen koll.

Då vi närmade oss Norrköping väckte jag bryskt killen, för Norrköping var (och är????) en himla krånglig stad att åka igenom. Han MÅSTE hålla sig vaken och hjälpa mig genom stan!

Så vi stannade på ett ställe innan Norrköping. Killen gick ur bilen, tog mer febernedsättande drack och baddade ansiktet med kallt vatten. Äta ville absolut ingen av oss göra. Han sa helt ärligt att han orkar inte längre, men ska försöka lotsa oss till vi passerat Norrköping.

Vilket var nöd och näppe vad han klarade! Han toksov redan innan vi kommit ur Norrköping. Jag blev själv allt sämre men insåg att nu måste jag ta oss hem. Övervägde om jag skulle försöka hitta en telefonkiosk på vägen hem och stanna och ringa hem. Jag körde ju utan att ha körkort. Men har man bara passerat Norrköping är det ”bara” 26 mil kvar! Mobiltelefoner fanns ju inte då.

Ett helt under att jag klarade att köra så länge utan hjälp!

Strax innan Sthlm tvingade jag ut killen ur bilen. Han frös så han skakade och det gjorde jag också. Mera dryck och febernedsättande. Sedan lyckades han hålla sig vaken igenom Sthlm. Sista sträckan efter Sthlm i mörker med mycket vilt. Då toksov han igen. Viltstängsel fanns inte heller på samma sätt som nu. Jag var helt enkelt rädd….men hade inget val än att fortsätta köra och kämpa med min feber…..När vi kom till hem till mig parkerade jag och ville bara sova där i bilen. Förstod att vi måste in.

Utan någon packning alls. Båda vi sjuklingar blev omhändertagna, och nerbäddade. Vid tillfrisknande fick vi veta att jag hade kunnat söka upp en telefonkiosk så hade både mamma och pappa kommit. Hemvägen hade en kört rallybilen och den andra kört föräldrarnas bil. Tänkte jag inte på då.

Varför tänkte jag inte på det i min febriga hjärna? Pappa var ändå lite stolt att jag klarade situationen trots att jag ännu inte var i ålder att ens få övningsköra!

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Dagens tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s