Min kompis

Som faktiskt räddade livet på mig då jag var sjuk.

Han var ju läkare innan han blev sjuk i parkinsons. Här hemma visste inte ”hyrläkarna” vad jag led av. Det var fruktansvärt plågsamt. Kunde inte ha kläder på mig. Alla kontakt mot huden gjorde såååå ont.

Inlagd på hemsjukhuset. Som konstaterade att det här är allrvarligt….även om de inte kunde fastställa vad det är. De konstaterade att min kropp har bestämt sig för att angripa min egen kropp. I det här fallet mina egna blodkärl. De angripna blodkärlen går inte att rädda. Remiss skickas till Karolinska sjukhuset. Min läkare på hemsjukhuset går i pension. Men innan dess förstod han vilken enorm smärta det här innebar så jag fick morfintabletter som smärtstillande. Jag fick också veta att det är någon form av autoimmunologisk sjukdom. Jag skrevs ut i väntan på kallelse till KS.

Då jag inte var på sjukhus kom min ”läkarkompis” hem till mig varannan dag för att kolla läget. Han förstod inte heller vad det var jag drabbats av men han läste på allt vad han bara kunde. Redan innan jag blev inlagd på hemsjukhuset konstaterade han att det måste handla om en autoimmunologisk sjukdom. Då jag kom hem igen fortsatte han att besöka mig varje, eller varannan dag.

Till slut sa han att NU ska jag in till KS, nu är det ett allvarligt läge. Snöstorm, så jag sa att det går ju inte. Jo, det finns färdtjänst förklarade han. Och det kan jag få genom att kontakta KS, men han förordade att jag ska anlita ambulans till KS.

Efter några dagars strul visar det sig att mitt hemsjukhus skrivit remissen på fel sätt. Det finns visst en kö (lång) samt en livsavgörande akut kö. Min remiss hade skrivits till den långsamma kön. KS letar reda på min remiss i ”fel” kö och meddelar att jag ska omedelbart komma in, skulle kunna vara med ambulans men jag kan välja färdtjänst om jag vill. Och det vill jag.

I kortkjol, flippflopp-tofflor och tshirt kommer jag till sjukhuset med stora snömängder och kanske -15 grader. Gjorde alltför ont att ha kläder som kom åt huden.

Fötter och benen var värst. Men det hade också spridit sig upp på bålen och armarna. Totalt slutade det hela med ett års sjukskrivning.

Om surridurr

Tankar om stort och smått, huller om buller
Det här inlägget postades i Dagens tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s